envisodum

Fy bubblan vad rehabiliteringen har ställt till det!


  
I veckan fick jag reda på att jag inte ens ska få några pengar för månaden jag var i Sundsvall och det får man reda på nu, en månad efter att man slutförde rehabiliteringen. Blir så förbaskad, att de inte ens har kunde skicka ett brev eller lyft telefonlurn och meddelat beslutet. Mycket märkligt, fast det är ju Försäkringskassan i ett nötskal!

  
Och inte har jag då blivit bättre, snarare betydligt sämre. Trodde att det skulle ge med sig bara jag fick komma hem och köra mitt eget race, men ické som nické. Vänstra sidan av nacken och vänster arm gör betydligt ondare, har även större problem med att använda den vänstra sidan. Vissa dagar är jag knappt till att köra bil, nu hoppas jag mest bara på att det inte ska bli än värre så jag kan fortsätta köra bil.

Även höger höft och höger ben har blivit betydligt sämre, numera är det svåra smärtor ovanligt ofta och stora svårigheter med att gå på benet alldeles för många dagar. Men tack och lov så har Jimmy äntligen kommit hem, det underlättar verkligen mina dagar !

  
Men det är inte så här det ska vara när man knappt är 25 år...
Vissa dagar kan jag inte låta bli att oroa mig för framtiden om det forsätter i den här takten! Jag klarar inte av att hålla modet, glädjen och lusten uppe varje dag, varje minut och varje sekund. Orkar tyvärr inte heller stå emot sorgen, ilskan, skammen och ledsamheten varje dag, varje minut och varje sekund... Det är dessa dagar som det är så otroligt viktigt att man har de som tycker om och bryr sig om en!