envisodum

Eftersom jag har fortsatt att tappa hår och det har blivit rejäla fläckar så har jag börjat överväga att använda en peruk, i alla fall på jobbet och i de situationer som kanske inte riktigt passar sig att man har mössan på eller att man visar fläckarna.

Så i söndags slog jag slag i saken och klickade hem en peruk, till en lämpligt pris om jag inte skulle bli nöjd. Helst hade jag hoppats på att hitta ett ställe i Ö-vik så att man hade en chans att pröva den före så att man visste att man passade i den före köpet. Men så blev det inte, eftersom jag inte lyckades hitta något ställe som höll på med peruker i Ö-vik.

Hur som haver så kom peruken idag, det var snabba ryck! Vet inte riktigt vad jag ska säga... Det känns säkert bättre när man har vant sig, får jag iaf hoppas.

Längtar tills det går att göra ett vettig frisyr av håret igen, håret betyder mer än vad många tror!

Fy bubblan vad rehabiliteringen har ställt till det!


  
I veckan fick jag reda på att jag inte ens ska få några pengar för månaden jag var i Sundsvall och det får man reda på nu, en månad efter att man slutförde rehabiliteringen. Blir så förbaskad, att de inte ens har kunde skicka ett brev eller lyft telefonlurn och meddelat beslutet. Mycket märkligt, fast det är ju Försäkringskassan i ett nötskal!

  
Och inte har jag då blivit bättre, snarare betydligt sämre. Trodde att det skulle ge med sig bara jag fick komma hem och köra mitt eget race, men ické som nické. Vänstra sidan av nacken och vänster arm gör betydligt ondare, har även större problem med att använda den vänstra sidan. Vissa dagar är jag knappt till att köra bil, nu hoppas jag mest bara på att det inte ska bli än värre så jag kan fortsätta köra bil.

Även höger höft och höger ben har blivit betydligt sämre, numera är det svåra smärtor ovanligt ofta och stora svårigheter med att gå på benet alldeles för många dagar. Men tack och lov så har Jimmy äntligen kommit hem, det underlättar verkligen mina dagar !

  
Men det är inte så här det ska vara när man knappt är 25 år...
Vissa dagar kan jag inte låta bli att oroa mig för framtiden om det forsätter i den här takten! Jag klarar inte av att hålla modet, glädjen och lusten uppe varje dag, varje minut och varje sekund. Orkar tyvärr inte heller stå emot sorgen, ilskan, skammen och ledsamheten varje dag, varje minut och varje sekund... Det är dessa dagar som det är så otroligt viktigt att man har de som tycker om och bryr sig om en!

I lördags efter att vi kommit hem från trippen till Åsele/Varpsjö, så upptäckte jag till min stora fasa att jag börjat tappa håret igen. Det var ju pricken över i:et på en mycket tung & jobbig tid! Jag som hade hoppats att jag skulle få behålla det tills jag blev gammal & gråhårig...

Det har blivit karlafläckar, en är rätt så stor och rätt så svår att täcka över. Detta var då inte vad jag behövde nu, samtidigt som det är ett väldigt tydligt tecken på att jag inte mått/mår så bra!


Bjuder på en bild på den stora fläcken, bara för att visa hur ful jag är numera... Inte se det så trevligt ut?!

Nu håller jag mest bara tummarna för att det ska stanna av och att inte allt hår försvinner!

Hade det inte varit för att jag är/känner mig så fruktansvärt ful utan hår så hade jag nog tagit fram rakapparaten och tagit en sväng om...

Igår fick jag mig en liten slant av gubben så jag kunde gå på apoteket idag för att lösa ut ett par tabletter att ta istället för alvedon (1 grams) när jag är själv. Har haft stora problem med att svälja dem än fast vi har delat dem. Sedan jag kom hem ifrån Sundsvall så har de fastnad i halsen ett flertal gånger & jag har haft stora problem med att få ut dem. 

  

Och igår kom droppen när de fastnade ännu en gång utan att jag höll på att få ut dem och inte blir det ju bättre om man får panik, som man lät kan få när det går ett tag och man känner att luften håller på att ta slut.

Har ju alldeles glömt bort att jag mer eller mindre har lovat att visa ett par bilder ifrån veckorna på ryggis, bättre sent än aldrig!


Här har vi rummet som jag bodde i under mina 4 veckor i Sundsvall.


Inte speciellt stort men alldeles tillräckligt.


En suddig bild på matsalen.


Här ligger vi i avslappningsrummet, en av höjdpunkterna på dagarna. I alla fall så länge det bara var avslappning som skulle göras, det var mindre kul när det handlade om massage.


Även detta lilla rum använde jag flitigt, "värmerummet"


Denna lilla vrå låg i samma rum som gymmet, ganska behändligt att lägga sig där på en av britsarna efter träningspasset.

Några bilder ifrån gymmet







En bild ifrån gympasalen, när vi väntar på ryggymnastiken näst sista dagen.



Även här i bassängen tillbringades det många timmar... +32 grader, vill ha hemma!

På onsdags kvällen gick vi ut & åt hela gruppen på Haga krogen, därefter gick vi tillbaks till ryggis där vi samlades i gymnastiksalen och de som ville/kunde spelade pingis.

En riktigt trevlig kväll!



Sista dagen så hade en del fullt upp med att hinna fixa till blombuketterna (till personalen) under lunchrasten.






Vi får ju inte glömma vår kära vän som stått ut med oss i 4 veckor, Benjamin.

Fick ett samtal i morse, det gav absolut inte vad jag hade hoppats på! Känner mig så otroligt besviken och ledsen, trodde inte att jag kunde bli så mycket mer besviken på en viss person men tydligen gick det.

Det känns som att en hel del har vänts upp och ned under de fyra veckorna jag varit på rygg institutet, själv förstår jag ingenting. Hinner inte hänga med i svängarna! Det är nästan så att jag ångrar mitt beslut att jag deltog i rehaben, hade jag vetat det jag vet idag så hade nog beslutet blivit ett annat.

      

Vad är det jag har kämpat i minst ett halvår år för?
Det verkar inte betyda ett skit att jag har slitit, kämpat och kommit fram till det som jag/vi faktiskt har kommit fram till. Varför ska man ens slita, kämpa och slå sig fram om det överhuvudtaget inte ger något "mer"!?

Det är nog inte så många som vet hur mycket jag har "betalat" för målen som jag jobbat mot i ett halvår, en del för bristande intresse & en del för att de inte har med saken att göra... Och för den andra så är det inget jag vill prata om med vem som helst, om vart som helst och absolut inte för att folk ska tycka synd om mig.

Så det jag får "betala" det är något som jag mer eller mindre vill förtränga (så gott det går), jag vill egentligen fokusera på det som jag faktiskt klarar av! Jag vill även att andra ska se det jag faktiskt klarar av, inte allt som jag inte klarar av.

Jag är helt enkelt inte min smärta/värk/skador, mitt jag består av så mycket mer!!!

Och blir man osäker vad man kan fråga/prata med mig om så kan man helt enkelt fråga mig rakt ut!

  
Känner mig som en skurtrasa eller en påse med soper som man bara kan kasta runt som man vill, som inte är så mycket värd. Tur att man i alla fall har de som bryr sig och tycker om en, för annars hade då inte jag fixat det här!

Ikväll gick vi ut och åt på Haga Krogen alla som deltog i våran grupp (förutom en enda som inte kunde delta), vi bestämde det för någon vecka sedan eftersom det kunde vara kul att göra något annat tillsammans. Vi hade det riktigt trevligt och riktigt god mat fick vi, det var annan mat än vad vi varit van med här.

Efteråt bestämde vi oss för att allihop skulle gå tillbaks till rygginstutet där vi träffades i gympasalen, för att spela pingis. Det var inte alla som kunde delta (tyvärr var jag en av dem, hade varit kul att få spela pingis igen), men de deltog ändå genom att titta på och heja på de andra. Så kvällen har bestått av en stor sammanhållning och många skratt, riktigt trevligt!

Men nu tror jag nog att det är dax för den här tösen att försöka göra kväll, det har varit en riktigt tuff och kämpig dag smärtmässigt. Och i morgon får man åka hem, lääängtar men det är med blandade känslor.

Smärta är inte farligt!
Smärta är inget att vara rädd för!
Vi har inga mirakelkurer!

Dessa förbaskade meningar har sjukgymnasten här tjatat om i snart 4 veckor, idag höll han på att åka på en käft smäll kan jag lova. Men jag bet ihop och höjde bara rösten åt honom och sa att jag varken är eller har varit ute efter någon mirakelkur/behandling.

Jag har förklarat tiotals gånger att jag inte tror att smärtan är farlig utan att jag vet att den är helt ofarlig på det viset och att jag inte är rädd för den, men det tycks inte hjälpa ett dugg! På något vänstert vis verkar det som att han har fått för sig att jag tror att smärtan är farlig, att jag är rädd för smärtan och ute efter en mirakelkur...

Är inte alls nöjd med sjukgymnasten som varit här! Han har känts helt ointresserad och inte varit till någon som helst hjälp, han har snarare varit till en nackdel för mitt mående. Tack och lov för att jag har en bättre sjukgymnast hemma, som tror/lyssnar på mig och vet vad jag går för! 

Nu är det bara två dagar kvar, sen är det över och jag behöver inte träffa honom förrän om ett halv år så det känns väldigt skönt!

  
I början av förra veckan dök det upp ett par problem/bekymmer, ett par som jag tyvärr inte kan påverka allt för mycket. Jag har gjort ett par försök att lösa det på bästa sätt så gott det går i dags läget utan att lyckas. Så vi får väll se hur det löser sig, för förhoppningsvis ordnar det upp sig!

   
Jag var så fruktansvärt arg, besviken och ledsen! Till slut kunde jag inte vara tyst längre så jag ventilerade mina bekymmer med ett par andra deltagare i rehaben på Ryggis... En av dem gav mig ett erbjudande, hon kunde hjälpa mig med ett av problemen. Men det satt långt inne från min sida... Jag har klurat, kliat mig i huvudet och näst intill slitit av mig håret i ren förtvivlan innan jag bestämde mig under söndagen för att svälja min stolthet.


Jag ringde upp personen som hade erbjudit sig att hjälpa mig och inte var det några problem, det gjorde hon så gärna. Tack och lov tog jag emot erbjudandet, det är jag glad för idag. Så i kväll när jag var ute på en lite prommis så kunde jag inte låta bli att köpa ett par lotter som present till henne, som tack för hennes hjälpande hand och stöd. Och ack så glad hon blev, ibland behövs det inte så mycket för att glädja andra!

Tillsammans blir vi starkare!

Strax efter 08.00 var vi på plats i Sundsvall igen, så vi fick lite tid att packa upp och vila lite. Rätt skönt att slippa ila iväg till någon lektion eller något träningspass direkt!

  
Efter att ha samlats, pratat om helgen så var det avslappning som stod på schemat. Helt underbart att få "köra" avslappningen efter bilresan, det är nog något som jag kommer att fortsätta med. Måste bara försöka att få tag på samma band som vi kör nu, har flera olika hemma men tycker inte att de fungerar någé vidare. De är för krångliga helt enkelt!

Har även hunnit med ett träningspass, värmebehandling och en dusch efter fikat, så nu är dagens träning gjord bort för min del i alla fall. Kanske att det blir ett par simtag under kvällsdoppet, men annars är det nog lugna fisken.

Har även hunnit med en diskussion med sjukgymnasten, men jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det!? Vi får väll se om jag kan få ner ett par ord om det senare, måste rensa huvudet lite först.

Idag hade jag en telefontid med läkaren, en timme efter bokad tid ringde hon äntligen upp. Efter samtalet var det som att all luft bara gick ur mig, blir så less så less. Det var med blandade känslor ja lade på...

Svaret på röntgen var i sig bra, det enda som det visade var att jag var lite mer kutryggad än normalt.

  

Men vad f*siken är det som händer när kroppen bara lägger av om det inte är något i kläm? Är det bara att inse att man är inbillningssjuk som ett flertal talat om för en?

Resan hem blev rätt jobbig, vi fick stanna två gånger efter vägen och sista gången hann jag inte mer än öppna dörren innan det var dax att kräkas. Det hände något i kroppen under vattengympan som vi hade ett tag före hemresan, sedan spred sig smärtorna kraftigt och det var helt enkelt kört. Så det blev då inte så mycket avslappning för min del, vi skulle köra avslappning innan vi åkte hem men själv fick jag bita ihop så att jag inte gav ifrån mig en massa ljud så att de andra skulle bli störda.

Väl hemma borstade jag tänderna och kröp ner i sängen, kan lova att det var riktigt skönt att få lägga i sig i sin egen säng! 

 
Tack och lov så är det en bättre dag idag, peppar peppar ta i trä...

Det känns väldigt bra att man får åka hem till kärleken, tryggheten och "hjälpredan" idag, så att man kan slappna av ännu mer under helgen och förhoppningsvis ladda upp batterierna inför nästa vecka!

Vid 10-tiden fick vi lyssna på en cd-skiva där en läkare som hade brytit nacken talade om smärthantering, tyvärr fick vi inte höra allt eftersom de har delat upp det i 3 delar. Men jag hoppas verkligen att man inte har något annat inbokat och att jag kan delta när det ska lyssnas på de två andra delarna. För det här var väll det första som jag verkligen kände att det var något för mig, som jag kan ha nytta av framöver!

Nu ska jag ta lite väl behövlig vila innan det är dax för lunch, därefter är det vattengymnastik som står på schemat. Sen är det bara speglingen av veckan kvar innan hemresan, längtar! 

  
Bilden passar in väldigt bra idag eftersom jag har gråtit floder, är alldeles trött i ögonen efter alla tårar som trillat nerför mina kinder.

Redan när jag steg upp i morse befann sig en rejäl smärta i kroppen, men jag gick till matsalen & intog frukosten. Sedan vid 10-tiden gjorde jag mig i ordning för en promenad med stavarna och när jag kom tillbaks efter ca 25 min satte jag mig på cykeln i 5 minuter, så tränat det har jag gjort trots allt.

Efter lite stretching (hur det nu stavas) prövade jag kyla mot mina smärtor, men det var absolut ingenting för mig! Det blev bara 7 resor värre, men nu vet jag då att det inte är något för mig. Så jag tror forsätter med värmen hädan efter.

Tillslut kunde jag inte hålla tillbaks tårarna så då var det bara att återvända till rummet och bädda ner sig för lite vila. Efter att ha lyckats stänga portarna till tårkanalerna så begav jag mig till matsalen för att inta lite lunch, tyvärr hann jag inte äta färdigt förrän tårarna trängde fram igen. Ack så pinsamt, tycker inte om att gråta inför andra så det vara bara att återvända till rummet där jag blev liggandes hela eftermiddagen.

När tabletterna äntligen började verka så var jag alldeles knäckt, det känns som att jag har deltagit i ett maraton eller blivit överkörd av en ångvält. Så nu hoppas jag på att man får sova ordentligt i natt!

Så det har varit en riktig skit dag idag, hoppas att ni har haft en betydligt bättre dag!

 

Avslutade kvällen med ett kvällsdopp ikväll igen, känns så otroligt skönt att få bada i varm vatten innan man ska krypa ner i sängen. Det blev även ett par simtag, men inte var det många. Lyckades i alla fall med att värma upp och "mjukgöra" kroppen en aning, härligt!

Nu ska jag bara ta det lugnt och ladda upp batterierna inför morgondagen, förhoppningsvis fungerar det även bättre nu när vi har bökat om i schemat. Har inte något förrän klockan 11.00 i morgon, så jag tror jag ska sattsa på att komma upp den tiden man brukar kliva upp när man är hemma och ska jobba. Tror det passar mig bättre helt enkelt, då behöver jag inte vakna så himla tidigt för att hinna reka igång kroppen.


  

Usch vad tiden går fort, snart är denna vecka slut också. Tyckte nyss att det var första dagen här på ryggis men nu är vi ju snart inne på den tredje dagen under den andra veckan. Det smäller väll bara till så sitter man på jobbet igen, med förhoppningsvis några nya kunskaper att använda sig av.

Det fungerar helt klart bättre denna vecka, det är dock tackvare tabletterna. Jag har även prioriterat bort en del både igår och idag, gick även igenom schemat med sjukgymnasten strax före lunch. Vi plockade helt enkelt bort ett par pass varje dag så förhoppningsvis gör det att jag fixar det här nu och att det känns bättre psykiskt. För man känner sig bra nog värdelös när man inte fixar det man "ska", om ni förstår hur jag menar?!

  
Jaha då sitter man nere i Sundsvall igen, fick åka med Peter i från stan så vi åkte därifrån strax efter 06.00. Vi tog det lugnt efter vägen. Det var ett skit väder så att säga, vi hann även med att stanna vid höga kusten bron för att sträcka på benen och få lite luft. Ack så skönt det var, kan jag lova!

Sen var vi framme strax efter 08.00 så då hade vi ca 30 minuter på oss att packa om m.m innan lektionen började.

Idag har det fungerat lite si & så... Det går betydligt bättre idag i alla fall, när jag kan ta tabletterna när jag känner att det behövs istället för att först lyckas få tag på sjukgymnasten för att tala med han osv. Förra veckan fungerade det inte alls, så det blev en hel del onödiga stopp i maskineriet och kräkattacker. Vi får väll hoppas att det går bättre denna vecka!

Det känns inte riktigt som att första veckan på rygginstitutet har gett så mycket, men jag hoppas att det blir en ändring på det till veckan.

Den här veckan har det varit mycket allmänt, men till veckan skulle det väll bli mer individuellt anpassat så vi får väll hoppas på att det ger något framöver! 

  
På ett vis känns det som att jag har kommit fel, det verkar mest bara vara inriktat på träning. Så för de som har svårt att ta sig för träning är det säkert bra, men för mig som redan har hittat en lämplig tränings nivå och inte har jag svårt för att ta mig för heller så det känns som bortkastad tid. Ja, ja vi får väll se om det blir bättre...

Vi måste även ändra schemat, för jag klarar inte av att delta i allt så nu på måndag ska vi sätta oss ner och försöka komma fram till vad som kan vara bra för mig och prioritera det! Förhoppningsvis gör den förändringen att jag kan delta i mer och förhoppningsvis även få ut något av det. 

Det är väll bara att avakta & se vart det bär iväg!

I slutet av veckan, både under torsdagen & fredgen skrev jag ett par inlägg som tydligen inte har publicerats. Känns inte så kul när man har lagt ner tid på att skriva och sen bara försvinner det, tråkigt men så är det!

Hur som haver så kom jag hem vid 19-tiden i torsdags kväll, fick åka med Peter (en annan deltagare) till Ö-vik. Sen plockade Jimmy upp mig, så det blev betydligt tidigare hemkomst än om jag hade åkt buss. Vilket kändes skönt!

Men det känns som att det förstör mer än vad det gör nytta att åka fram och tillbaks, kroppen hinner inte återhämta sig. Sviterna efter resan till Sundsvall satt i tills på torsdag och sen ska man sätta sig i en bil igen, inte blev det ju bättre av resan hem heller. Har haft fruktansvärda smärtor under den senste veckan, så nu har jag börjat fundera på om det verkligen är värt att åka hem över alla helger!? Jag får väll fundera under veckan hur jag gör till helgen, helgen där på måste jag hur som helst hem för att skriva under ett par papper.

Igår när jag gjorde konditionstestet så fick jag både väga och mäta mig. Till min stor glädje har jag lyckats gå upp nästan ett kilo sedan jul, vilket känns helt underbart! Skulle gärna ha velat ha ett par kilo till, men det viktigaste just nu för mig är att inte tappa så många fler. 

Mätningen bekräftade mest bara det jag har misstänkt, men som folk har idiotförklarat mig för när jag har nämnt att jag har krympt. Jag har krymp hela 3 centimeter, så inte kan jag ju vara så dum!

Så fortsätter det så här, att jag krymper både på längden och tvären så lär jag nog inte finnas kvar vid 80-års ålder...