envisodum

Fröken P mår nog inte så bra, har varit eller jag är fortfarande så arg så att jag håller på att explodera idag! Det har nu visat sig väldigt tydligt att jag gjorde ett väldigt stort misstag genom att åka på rehaben under januari månad. Märkte det redan för någon vecka sedan, men det blir bara tydligare & tydligare. Det är inte först nu jag får bita i dé sura äpplet...

  
Detta år har då verkligen inte börjat bra, känner mig fruktansvärt besviken, ledsen & sårad! Hur många gånger fler ska jag bli "huggen" i ryggen under detta år? Det har knappt gått 2 månader och det har redan blivit ett flertal "knivhugg"...

  
 Orkar jag ta mig igenom även detta utan att åka allt för lång åt fel håll? Klarar jag av fler motgångar? Kommer jag att överleva? Detta är frågor som endast framtiden kan svara på, så det lär väll visa sig hur det går!

  
Trodde att det äntligen skulle lösa sig och att jag skulle få en lugn & fungerande tid, så att jag kunna pusta ut. Samla nya krafter & bara få njuta av tillvaron, men ické som nické. Det är tydligen inte meningen att det ska gå bra för mig & att jag ska må bra än hur mycket jag jobba, sliter & kämpar för att nå dit!

  
Ärligt talat känns det som jag har fått gå i genom väldigt mycket under mitt 24-åriga liv, en del trauman & många motgångar har det varit genom åren. Men jag har dock tagit mig igenom precis varenda en, än om det är många sår/ärr som blöder inom mig några få dagar per år. Kan det inte vara nog nu, bara för en tid?

Snälla ge mig styrka och lite lugn & ro en stund, nu är jag i stora behov av det!


 

  
Jag lever & jag mår i alla fall på något vis, så det är väll inte så illa? Sen hur jag mår det var en annan femma, tänk vad konstigt det skulle vara om man inte "mår" någon dag. Det skulle betyda att man inte hade några känslor alls den dagen, det känns rätt så omöjligt i alla fall för min del. Jag menar man kan ju må allt ifrån kanon bra till kanon dåligt, ni förstår säkert vad jag menar...

  
Nu är det dax för ett träningspass igen, så det är väl bäst att bege sig och hoppas på att tabletterna börja verka snart.

Känns skönt att ha ventilerat med chefen idag, det behövdes! Nu vet vi vart vi har varandra och vart vi är på väg. Men hur det slutar får framtiden visa!

Känns riktigt bra att veta att det finns dem som inte vill bli av med en och att det finns de som tycker om en som den man är! Känner mig som en svamp idag, en svamp som bara suger upp alla komplimanger och allt positivt som sägs.

Har egentligen en hel del att skriva men jag tror att jag avvaktar tills jag känner att jag har samlat & lugnat ner mig en aning, annars blir det något onödigt som skrivs som inte hela världen behöver ha reda på.

Tråkigt nog är det näst intill bara hemma man kan slappna av numera, det är näst intill det enda stället jag numera kan känna mig lugn och trygg. Hemma behöver jag inte gå på hel spänn, tänka på vad man säger osv.

För ett tag sedan kände jag mig rätt "hemma" på ett par andra ställen också, men tråkigt nog tas det bort ett efter ett! Ärligt talat känns det inte så bra längre...

 

Att hålla leveranserna när man har ett företag tycker jag är otroligt viktigt, det minsta man kan göra är att vara ärlig! Och man ska absolut inte LOVA något som man INTE kan hålla!

Börja bli lite less på en del företag som jag har att göra med i och med tryckeriet, det händer rätt så ofta att det är strul med leveranserna.

För över en månad sedan beställde jag något som jag ska ge bort i julklapp, gjorde detta i god tid eftersom jag ville slippa stress och inte riskera att det blir för mycket för kroppen. Men jag har fortfarande inte fått grejorna, så min plan har spruckit. Hoppas att kroppen pallar trycket!

Har funderat i ett par dagar varför jag är så otroligt slutkörd och brister ut i gråt för ingenting, brukar inte ha så lätt för att börja gråta så det är ett av tecknen som jag tar på allvar.
Igår brast jag ut i gråt för andra dagen i rad, så jag bestämde mig för att klura ut vad som var/är fel och vad jag kan göra åt det.

Efter att ha funderat ett tag och ha kommit fram till hur mycket det faktiskt har varit den senaste tiden, så är det inte så konstigt att jag är alldeles knäckt!
 Det har varit jobb, läkarbesök, fruktansvärd smärta, flera möten/samtal angående rehabiliteringen, shoppingtur i stan, en tur till Åsele för att träffa nära & kära, pubarrangering m.m.

Det här blir väll tredje helgen som jag är upptagen (denna helg med jobb) och veckorna har jag jobbat på som vanligt, vilket helt enkelt blir för mycket. Jag pallar inte trycket helt enkelt, så nu är det bara att bita i det sura äpplet, åter igen inse fakta och försöka att lära sig att leva efter den.

Så nu när jag har insett vad som gått snett ska jag försöka att lösa det på bästa sätt, innan det blir ännu värre!
Nästa helg ska med andra ord bli en aktivitetsfri helg, en helg där jag bara ska göra det jag känner att jag orkar och vill för dagen. Det känns som att det skulle behövas, får väll försöka börja med att ta det lugnt även nu på söndag.

Egentligen har jag nog ganska mycket att skriva, men alla tankar, funderingar och känslor flyter mest bara ihop. Det känns ganska rörigt för tillfället, måste försöka få lite ordning i skallen.

Ett stort tack för att du ringde idag, som jag sa "du behöver inte vara orolig för att du är den skyldige"!

Att tänka före man talar, är det nog fler som borde tänka på! Tänker er även för vart ni säger det och vilka som är i närheten!

Varför stå och snacka skit om någon annan som sitter i rummet intill (som dessutom hör alltihop)? Då kan man väll f*rbaske mig förflytta häcken dit och säga det rakt ut till personen som det handlar om, om man nu absolut måste säga det just då! Annars kan man gott knipa igen käften...

Så sårad och besviken som jag blev idag, har jag inte blivit på länge. Det skar riktigt i hjärtat och det vara nära till att gråten skulle tränga sig fram. Ärligt talat blev jag riktigt ledsen också, men det var en annan femma.

Det jag funderar mest över är, varför tog det så hårt?
Kanske för att jag absolut inte hade väntat mig detta av denna person, men kanske det även beror på att det är så mycket annat runt omkring mig nu som gör att jag reagerar annorlunda. 

Känner mig rätt så ratad och som andra sorteringen!

I måndags åkte min kära sambo upp till Varpsjö för att jaga med min kära bror, men nu är han äntligen snart hemma igen. Känns skönt att få någon att stötta sig emot & luta sitt huvud mot när det känns tungt/svårt! Visst tycker även jag att det är fruktansvärt skönt att få vara hemma själv emellanåt, men det finns tyvärr en hel del nackdelar med det också...

Känner mig jätte glad för att han tog sig tid att åka att åka iväg & roa sig! Hoppas att ni har haft ett par trevliga dagar/kvällar tillsammans.