Inte så konstigt!
Har funderat i ett par dagar varför jag är så otroligt slutkörd och brister ut i gråt för ingenting, brukar inte ha så lätt för att börja gråta så det är ett av tecknen som jag tar på allvar.
Igår brast jag ut i gråt för andra dagen i rad, så jag bestämde mig för att klura ut vad som var/är fel och vad jag kan göra åt det.
Efter att ha funderat ett tag och ha kommit fram till hur mycket det faktiskt har varit den senaste tiden, så är det inte så konstigt att jag är alldeles knäckt!
Det har varit jobb, läkarbesök, fruktansvärd smärta, flera möten/samtal angående rehabiliteringen, shoppingtur i stan, en tur till Åsele för att träffa nära & kära, pubarrangering m.m.
Det här blir väll tredje helgen som jag är upptagen (denna helg med jobb) och veckorna har jag jobbat på som vanligt, vilket helt enkelt blir för mycket. Jag pallar inte trycket helt enkelt, så nu är det bara att bita i det sura äpplet, åter igen inse fakta och försöka att lära sig att leva efter den.
Så nu när jag har insett vad som gått snett ska jag försöka att lösa det på bästa sätt, innan det blir ännu värre!
Nästa helg ska med andra ord bli en aktivitetsfri helg, en helg där jag bara ska göra det jag känner att jag orkar och vill för dagen. Det känns som att det skulle behövas, får väll försöka börja med att ta det lugnt även nu på söndag.
