envisodum

Har legat nerbädda mer eller mindre hela tiden sedan jag åkte hem från jobbet vid 10.30 i torsdags, har haft så ont så att jag inte riktigt vetat vart jag ska ta vägen och kräkts så jag rakt fått ont i magen & halsen.

•  Det positiva med att vara sjuk är i alla fall att jag hinner läsa betydligt mer än en vanlig dag, alltid något. Det gäller att försöka hitta det positiva sådana här dagar, annars skulle jag aldrig orka med!

Men det känns så typiskt att det skulle vara så här kallt och att jag skulle bli i detta skick medans sambon har fullt upp på jobbet... Han har börjat tidigare samt jobbat över varje dag, har åkt vid 5-tiden och inte varit hemma förrän 21.30 någon gång. Dessutom åkte han även på att jobba idag, han åkte tidigt i morse & har inte kommit hem än. Men nu närmar det sig i alla fall...

• När jag är så här dålig vill jag helst ha sällskap, men ändå inte... Någon som förstår vad jag menar? Vill helt enkelt inte vara ensam hemma när jag är i detta skick, men jag vill inte ha någon direkt upp i mig som rör mig (det gör alldeles för ont). Det är tryggheten att ha någon i närheten som jag är ute efter, om det händer något eller om jag ramlar eller behöver ta mig till toan osv.
  
  
  
  Är i alla fall väldigt tacksam för min kära sambos familj, som verkligen ställer upp för mig!

Igår skjutsade min kära svägerska mig till apoteket för att hämta ut mer mediciner, sen efter att ha vilat ett par timmar så fick jag låna deras badkar innan de (svägerskan & svärmor) bjöd på middag.

Och idag kom världens bästa svåger med sambo och plockade upp mig, sen bjöd de på både mat och semla.

Dessutom har de sprungit ut och in här i veckan för att bära in en massa ved till mig, det går ju som sagt var åt en del när det är så här kyligt...