envisodum

De 2 senaste veckorna har varit ett rent h-vet, men eftersom jag helt enkelt vill fortsätta att leva. Så har jag bara haft ett alternativ att välja på, att fortsätta kämpa. Både i måndags och tisdags jobbade jag, men det var riktigt kämpigt. Näst intill omöjligt, det var tackvare tjurskallen jag tog mig igenom arbetsdagarna. Hade som inget val eftersom jag inte hade någon komptid att ta ut och veckan före hade jag använt upp min sjukdagar.

Tillslut insåg jag att jag var tvungen att försöka att få träffa en läkare, så jag lyckades få mig en akuttid hos den läkare som jag träffade tidigare. Han som ökade tabletten som inte har hjälpt på lite mer än ett år, från 2 till 3. Läkare besöket tog en massa krafter och ork, musten gick verkligen ur mig. När jag kom in så sa läkaren rakt ut att han inte kunde hjälpa mig, det var Ryggis ansvar (vilket det absolut inte är, har ingenting med dem att göra). Men då sa jag åt honom att om inte han kunde hjälpa mig så fick han väll skicka en remiss till någon specialist, t.ex. medicin i Ö-vik men det var inte heller något som var möjligt.

Tillslut bröt jag ihop, tårarna bara sprutade och en massa ord välde ut. Så då ringde han en annan läkare som kom in för att hjälpa honom, även hon hade till en början samma inställning. Efter många tårar och en lång diskussion så erbjöd hon mig att prova en ny tablett, Lyrica.

Blev fruktansvärt besviken och frustrerad av läkarnas attityd och inställning, speciellt när den första läkaren inte ens kunde lyssna till punkt en enda gång medans jag försökte att beskriva situationen. Han ifrågasatte även ambulansfärden och akutbesöket, gång på gång. Väldigt tveksam till att jag kommer att gå till honom fler gånger, nu har jag provat honom 2 gånger och känner mig helt enkelt inte bra bemött.

Samma dag som jag träffade läkaren hade jag även en tid hos min nya sjukgymnast i B-byn. Eftersom jag fick ett riktigt bra bemötande från henne, kände jag direkt ett stort förtroende för henne. Jag berättade för henne om läkarbesöket, det blev bestämt att hon ska ringa läkaren. Hon blev väldigt förvånad över att jag inte fått komma till någon neuvrolog. Jag skulle absolut inte acceptera att jag bara rasar ihop och att kroppen slutar fungera. I och med att jag bara blir sämre och sämre så tyckte hon att man inte kan skylla detta på en whiplashskada som jag fick för många många år sedan, i alla fall inte förrän det är kollat upp och uteslutit allt annat som de kan vara.

Kändes betydligt bättre efter besöket hos sjukgymnasten, bara det att man har någon som står på ens sida och kan stötta en. Och kanske även kan ta fajten, det känns helt underbart! Så nu för vi väll se vad som händer, ska avvakta ett tag innan jag fattar ett beslut om jag ska ta och göra ett vård val.

Det bästa och mest positiva denna vecka är att jag känner mig som en helt ny människa idag, det måste vara den nya tabletten som fixat "biffen". Det är ganska uppenbart när till och med arbetskamraterna kan se på en att det är en helt annan Therese från torsdag till fredag (har ju varit fruktansvärt dåligt över en vecka). Så nu hoppas jag att jag hittat rätt medicin, som kan göra så att jag kan minska drastiskt på den starka tabletten.